De allierades, under Andra Världskriget, uppdiktade historia har som
bekant två sidor. Följande text är från tidningen Fri Information nr 2
och 3 1997. Texten publicerades åter på bloggen Kulturkamp den 22 juli 2007.
Minnen från fördrivning
Innan
jag kom hem till mitt fosterland, Sudettyskland, och en liten stad, St
Joachimsthal, fick jag som en sårad soldat genomlida en mardröm i ett
reservlasarett i Tyskland. Den 3:e mars 1945 hamnade jag i Halberstadt,
en stad i mitten av Tyskland som dittills hade klarat sig från den
meningslösa bombningen av barn, kvinnor, flyktingar och sårade soldater.
Påskdagen
den 8:e april 1945 kl. 11 bombades Halberstadt av ett stort antal
flygande fästningar. Vi var många få som överlevde detta inferno. Kriget
var då nästan slut och i det kaos som uppstod bestämde jag mig för att
till fots ta mig hem till den stad i Sudettyskland, där mina föräldrar
och syskon bodde. De kämpande tyska förbanden höll på att upplösas. Alla
som fortfarande orkade hålla sig upprätta drog sig västerut undan de
ryska anfallsvågorna och därmed en säker död. Även vi hade turen att fly
till väst - och friheten som vi trodde.
Krigsslutet
Den
8:e maj 1945 upplevde jag krigsslutet och det som sedan hände har
etsats sig fast i mitt minne liksom en mardröm, vilken plågat mig genom
livet. De fruktade och odisciplinerade rysk-mongoliska trupperna vällde
från öster in i Sudettyskland med rätt att våldta och plundra alla och
allt som var tysktalande. Skriken och gråten av våldtagna flickor samt
kvinnor hördes ständigt om nätterna. Men värre skulle det bli! Min mor,
mina systrar och jag hade turen att följa med en tysk armébil västerut
till min födelsestad Erzgebirge vid gränsen till Tyskland. De hjälpsamma
tyska soldaterna förstörde sin bil och delade med sig av maten de
medfört. Jag visade de vägen till gränsen mot Tyskland och friheten. Jag
hoppades att de klarade sig. Unga män med livet framför sig.
När
jag återvände kom jag förbi Schlagen-werth - ett samhälle mellan
Karlsbad och St Joachimsthal. På järnvägsstationen stod ett övergivet
lasarettståg, fullastade med sårade tyska soldater, övergivna av
sköterskor och läkare. Lukten av ruttet kött blandad med
desinfektionsmedel låg som giftiga ångor omkring vagnarna. Ingen kunde
hjälpa dem av rädsla att bli blodtörstigt ihjälslagen av de första
frisläppta, tjeckiska fångar som suttit fängslade i tyska fängelser i
Prag under kriget. Så ilade jag vidare och kom på kvällen till min
mormors hus, där jag återförenades med mor och systrar. Av deras
ångerfulla ansikten förstod jag att det hänt något avskyvärt.
Jaltaöverenskommelsen i praktiken
De
amerikanska trupper som hade intagit den nordvästra delen av
Sudettyskland och även St Joachimsthal fick dra sig tillbaka västerut i
enlighet med Jaltauppgörelsen. De hade då intagit större område än
uppgörelsen föreskrev. Med deras återtåg påbörjades för oss sudettyskar
och de kvarvarande tyska soldaterna ett makabert inferno.
När jag
återkom till min födelsestad satt min mor och mina systrar i mormors
vardagsrum vid den lilla Volksradion. De hade just fått höra att
Tyskland tvingats till ovillkorlig kapitulation. Det var den 8:e maj
1945. Ungefär vid den tidpunkten började massakern och jakten på oss
Joachumsthaler och runt om i Sudetlandet utspelades liknande slaviska
grymheter. Det olycksbådande ljudet av allierade bombfällningar och
tungt attilleri hade upphört. Från norr invandrade tunga ryska pansar-
och stridsvagnar vår lilla stad. Söderifrån tågade samtidigt tjeckiska
horder av unga män och kvinnor som med tillstånd av Dr Eduard Benes
(förre exilministern) fick rätt att döda, plundra och med andra tänkbara
bestialistiska metoder skända oss sudettyskar. Vi var fågelfria. Alla
tjecker hade rätt att förgripa sig på oss.
Kommisarie Kroupa
Som
självutnämnd kommissarie bestämde sig tjecken Franz Kroupa vilka personer
som skulle hängas eller arkebuseras. Han deltog även personligen vid
plundringen av lägenheter och hus. Det var han, Kroupa, som genomsökte
min mormors lilla hus och tvingade henne att lämna ifrån sig det lilla
av värde hon ägde. Hans hejdukar slet hennes vigselring från fingret och
andra letade i den lilla lägenheten efter guld- och silverföremål. När
hemmansägaren Steinfelsner hängdes på det lilla torget framför rådhuset,
tvingade Kroupa hela ortsbefolkningen under hot att bli skjutna att
bevittna den olagliga avrättningen. Alla, barn, kvinnor och åldringar,
jagades till avrättningsplatsen - ett stort träd mellan rådhuset och
kyrkan. Där hängde Steinfelsner sedan i flera dagar.
Ryssarnas helvete bättre än tjeckernas inferno
Dagligen
kom det nya tjeckiska horder söderifrån (huvudsakligen från Prag). De
kallade sig "partisaner", i tyska uniformer försedda med röda
armbindlar. Den hänsynslösa plundringen fortsatte dag och natt. Det är
omöjligt att berätta om allt lidande. Partisanernas härjningar var
gränslöst brutala i jämförelse med de ryska trupperna. Vi skulle
sannerligen ha föredragit ryssarnas helvete framför tjeckiskt inferno.
De tjeckiska horderna anfördes alltid av hårda, sadistiska och
självutnämnda bödlar. Vi utsattes ständigt för utstuderad exstashöjande
brutalitet. De stövlade in i våra hus och lägenheter på jakt efter
värdeföremål, sprit och unga flickor. Kvinnor och flickor överlämnades
så gott som alltid till ryssarna. Då de sällan hittade något av värde
blev vi sparkade, vissa till döds. Genom dessa unga kvinnliga och
manliga partisaner hade "kommissarie Kroupa" villiga medförbrytare till
det beryktade dödslägret i Schlagenwerth, där oskyldiga Joashimsthalsbor
och sårade tyska soldater bragtes om livet under barbariska former.
Kommisarie Kropuas bedrifter är skildrade i en vitbok, "Dokumente zur
Austreibung der Sudetendeutsche (nr 166, Augenzeugenbericht einer
Hinrichtung nr 167, Hausdurchsuchten, bestialische Misshandlungen,
öffenliche Hinrichtung) Europa-Buchhandlungs förlag, Munchen 1951.
Kroupa
fortsatte med brutala husgenomsökningar, plundringar och tortyr men nu
med systematisk noggrannhet och med hjälp av tillströmmade, råa
kriminella (övervägande unga män och kvinnor) som helst ville slå ihjäl
oss alla. De sökte bl.a. efter hemkomna, tyska soldater och
krigsinvalider men även efter andra tyska män, både unga och gamla.
Önskan att utrota tyska män var skälet till att man inrättade ett
förintelseläger i Schlackenwerth. Även vanlig sudettysk civilbefolkning
fraktades-stenades dit. De som hamnade i detta beastialiska
helvetesläger utsattes för tortyr, innan de mördades eller dog av
misshandel och från alla håll runtom i Sudettyskland rapporterades
liknande övergrepp mot den tysktalande befolkningen, sudettyskarna.
Från
Schlackenwerth hördes ständigt jämmer och skrik. Ett skrikande inferno!
I vitboken "Dokumente zur Austreibung der Sudetendeutschen" är följande
redogörelse (Bericht nr 167) hämtad:
En av de många som dödades på
det mest bestialistiska sätt var urmakaren Johann Muller från St
Joachimstal. Han slängdes på en bänk, medan han fortfarande levde skar
man av hans öron, stack ut hans ögon och med en bajonett stötte man i
hans mun, tills samtliga tänder var utslagna. Då han fortfarande var vid
liv bröt man av både hans ben och armar. Han visade alltjämt
livstecken, en kabeltråd bands runt hans hals och med den drogs han
omkring i fängelsesalen. Vid denna avlivningsmetod ställde sig alltid
någon som ballast på kroppen.
På samma sätt tog man livet av
ytterligare sex män, varav tre rikstyska soldater, natten mellan den 5 -
6 juni 1945. Otaliga sudettyskar, kvinnor, män och hela familjer tog
livet av sig därför att de inte orkade med upplevelsen av vad som hänt
deras landsmän. Det finns inget land, ingen nation med enbart goda
människor, ondskan finns överallt. Många sudettyskar mötte säkert även
snälla och hjälpsamma tjecker.
En episod jag själv upplevde. Jag
var på tågresa från Komotau till Weipert för att leta efter min far. För
oss Sudettyskar var det förbjudet att åka tåg. Mitt emot mig satt en
ung partisan och granskade mig noggrant. Jag var då 18 år gammal. Då jag
har ett typiskt "germanskt" utseende frågade han mig, om jag var ett
tyskt nazistsvin. Jag förnekade detta och sade att jag skulle besöka min
far som var tjeckisk medborgare. Det var osanning men medvetandet om
vad som kunde hända gjorde mig skräckslagen. Han var mycket aggressiv
och insisterade med hårda ord och obsvena svordomar att jag skulle följa
med honom till partisanlägret i närheten av den station, där han skulle
stiga av, ett läger som jag senare fick veta var ett
vedergällningsläger, där sudettyskar och tyska soldater avrättades
godtyckligt. Han drog ut mig i vagnsgången med slag och sparkar, rev av
trikoloren från kavajen och frågade ideligen var jag hade min vita
armbindel, som alla tyskar måste bära. För var gång jag svarade honom
att jag inte hade en sådan armbindel fick jag ett knytnäveslag i
ansiktet. Jag kämpade emot och började gråta av rädsla. Min belägenhet
observerades av några medelålders tjecker. En av dem frågade vad som
försiggick, då han såg hur blodet rann från min näsa och mun.
Partisanen, en grovhugen typ, förklarade att han på goda grunder
misstänkte att jag var en "nazistjävel". Den trevlige tjeckiske mannen
sade till partisanen att låta mig vara i fred och samtliga tjeckiska
resenärer hjälptes åt att skydda mig mot partisanens framfart. I drömmen
återupplever jag åter den hemska situationen. Dessa goda män och
kvinnor räddade mig från en säkert kvalfylld avrättning.
- F P